Varför är påsk inte lika pop som jul?
Fel årstid? Ingenting mysigt som ljus i adventsmörker och pepparkaksdoft? Men nog är ju vårens trevande och det växande ljuset också väldigt laddat. Fast: man dras ju mera ut i naturen och inte till någon kyrksal. (Gå i frid i vårsolen! Kyrktaken finns kvar när det börjar regna.)
Eller kan vi helt enkelt relatera lättare till det här med födsel och ett litet barn? För det har vi alla varit med om själva. Men det där med död? Och övervinnandet av döden?! Men samtidigt leverar ju naturen den mest fantastiska predikan om livets återkomst.
Men påsk är en paradox.
Och går därför inte att hantera.
Att leva med och utav påskens och den kristna trons paradox är som prästens lilla kråka.
Prästens lilla kråka åker nödvändigtvis i det ena eller andra diket. Tappar bort det mänskliga eller det gudomliga, eller påskens glädje eller dödens och syndens allvar eller förnuftet eller trons berusade hänförelse.
Det enda som hjälper: att kravla upp sig igen. Ta sikte på nytt för näste dikesresan.
Det är väl det som på kyrkiska heter askes.


Hem (Joh 10)

Stjärnason
kom in.
Din hud som träd.
Bärnsten ditt hjärta,
honungslent och lätt.

Mänskoson!
Du står i dörren.
Stum, berör,
Försvinner
som en dröm
du drömmer.

”Jag är grinden.”
Jag är rymden.

Härtat är ett hem.
Hemmet hjärtat.

Gudason!
Träd in.
I smärta
och välsignelse
I längtan,
salt
och bröd och vin .

Jag är din
och du är min.
Hjärtat ett hem