När jag nådde tonåren gick jag något tag i kyrkan och det var så fruktansvärt dystert. Det var så dystert och jag kände att det inte alls var nån glädje över hela påsken. Det var så paradoxalt, som liten var det ju bara skoj och roligt. Jag hade så ångest för den där stackars Jesus som måste hängas upp på ett kors. Precis sådär var det ju, tyckte jag som yngre, en enda oskyldig fick alltid straffet för alla andras dumhet.
I mitt unga lilla huvud fanns det inte riktigt utrymme för att förstå det här, glädje och sorg i en och samma fest. Det var enklare med julen, det var liksom hederlig glädje, en baby föddes. Chokladen, hararna och påskäggen gick bra ihop men sedan skulle den där korsfästa Jesus på något vis också rymmas med in i bilden. Jag hade verkligen svårt att förstå att det kunde finnas nån glädje alls i påsken då det varit så hemskt. Hur kunde man hitta på att fira när det ju var en så tragisk historia? Och varför hade det varit så glatt på påsken när jag var liten?
Men idag förstår jag att påsken faktiskt går igenom hela skalan av känslor, både barndomens glädje och ungdomens ångest hör hemma i påsken. Påsken börjar glatt. Sedan blir det ångest och smärta och lidelse så in i vassen. Och så blir det bra igen.
Nu vet jag att det är mer än okej att tillreda en härlig påskmiddag och njuta och att det är tillåtet att skratta också. Befriande.
