Jag stod ute på gården med min yngsta son. Det var sådär typiskt påskväder, regnade något obestämt. Om det var snö eller vatten spelar ingen roll. Så fort plasket föll till marken var det borta. På gården stötte jag på en granne. Hon hör till de där damerna som alltid stanna för att tala. Eller åtminstone för att hälsa. Hon tittade på min pojke som gick omkring i en gul och svartrandig mössa.
- Han har en så fin påskfärgad mössa, sade hon.
- Ja, sade jag. Det hade jag inte tänkt på.
Sanningen är faktiskt den att det här med färger hade jag inte tänkt på. Varför är det meningen att man ska gå omkring i en gul och svartrandig mössa såhär inför påsken? Vem är det som bestämmer att det ska vara granna gula kycklingar eller illgröna små harar? Varför ska det vara kvistar prydda med färggranna fjädrar?
Jag medger, jag är otroligt dåligt påläst. Varför ska vi alla falla för knallgult och illgrönt just den här tiden på året? Beror det på att våren snart är här, att vi ska förbereda oss för färgerna igen? Har de här alla färgerna något att göra med det kristna budskapet? Eller var det eventuellt häxorna som förde med sig de här granna färgerna?
Påsken är i alla fall fylld av färger och det må nu bero på vad som helst. När man går i kyrkan på påsken kan man ju till exempel lägga märke till att altaret är klätt i olika färger de olika dagarna. Den färgsymboliken kan man ju koncentrera sig på om man annars inte gillar det där med knallfärgat i olika nyanser.
Själv tycker jag ju inte det är något större fel på färger. Just de färgerna som är aktuella kring påsken, knallgul och -grön, föredrar jag kanske ändå ute i naturen. Ja, hellre än i mitt hem. Tussilago och mössöronen i björken är fantastiska och hoppingivande. Samtidigt tycker jag nog att kycklingar i grönt och gult tillverkade av små små tassar är mycket charmiga och på sitt sätt också väldigt hoppingivande.
