Tisdag i stilla veckan.
Igen vandrar Jesus till templet. Gårdagens bråk tycks nästan vara glömt. Istället blir det långa diskussioner: om Jesu fullmakt, om skatt och uppståndelse,det viktigaste budet, tempel och allmosa, den sista tiden, kvinnopräster och homo ... ajnej; det var våra eviga dikussioner.
Det hela inramas av två fikonträd: det ena som Jesus förbannade på gårdagen: och det blev "förtorkat ändå från roten"(Mk 11:20).
Det andra grönskar i en av hans liknelser: "När kvisten blir mjuk och blade spricker ut, vet ni att sommare är nära.(Mk 13:28).
Vilket träd står portal kring våra dikussioner?

O Du
Knopp som brister,
Brister i jubel, skirgrönt jubel.
Sav som stiger, lovsångsord
Skrivna i mina öppna händer.
Händer, blick
Som lyfts som blad,
Utsträckta mot
Himmel blå.

O du
Blod, allvar och glädje, som värmer min kropp
Rött andande i ådrornas grenverk
Bär du himmelsfläkt genom mitt liv.

Så växer den nya människan.
Kött av kött, ben av mina ben,
Jord av jord, liv av ditt liv.
Systrar, bröder sammanbundna genom
Fridens gyllene band:
En strimma honung ur klippan.

O du
Träd, djupt rotat i marken
Grönskande mot himlens höga hus.
Vitt breder du dina grenar.
Du är en bön: ”Fader!”
Vinden susar svar i ditt löv.