Palmsöndag.
På sätt och vis en glad dag.
Glädje bland folket som hyllar Jesus: Hosianna!
Palmkvistar och mantlar.
Och barnen som har roligt i templet. Hosianna!
Men skuggan från Långfredagen kastas redan över denna dag.
Sett ur vårt perspektiv åtminstone.
Fanns det alternativ?
Många, de flesta, alla? kunde aldrig ana hur denna vecka skulle sluta.
Jesus då?
Visst kände han sin väg. Och visst har han väl funderat på alternativ: "Fader, om det är möjligt...".
Palmsöndag.
Nu ändrar fastan karaktär. Det är inte mera ett stilla betraktande bara.
Nu händer det saker och ting. (Fast allt för litet kanske enligt Judas.)
Varje dag. Varje dag kan vi gå i kyrkan.
Följa med det ... ja, oundvikliga? Den gudomliga tragdin? En annan Ödipus som på flykt bort från sitt öde springer det rakt in i den öppna kniven?
Men nej. Så tror jag inte. Det här är ingen grekisk tragedi. Ingen Gud som leker med mänskan som katten med musen innan det oundvikliga. Varje steg andas frihet. (Och tvivel; medveten om att mänskan, som fri, kan välja fel, väja undan, svika det hon tror på.)
Därför är palmsöndag glad: Portar öppnas.

Din ankomst
här och vem
och hosianna
mantlar
kvistar
damm
himmel
uråldrig och blå.

Din lära:
mild, ok,
och makt
som barnalek.

Ditt mod:
sakta.
en åsna
är din höga häst.