Påskmat

Nu är jag ledig i dagarna tre. Och jag passar på att planera påskhelgens meny. På långfredag blir det saltinbakad fisk (tack birka), på påsklördag blir det grönsaksomelett och på påskdagen ankbröst med hallonsås. Och så memma förstås till efterrätt en dag eller två. Vad ska du äta på påsken?

Påskpynt ska det också bli men jag tror att det får räcka med en kruka gula narcisser som kontrast till den svartvita inredningen.

"Vilket slöseri med balsam." (Mk 14)

Onsdagen i stilla veckan.
Vad är det som kvinnan, vars namn inte nämns av Markus, gör där i Betania?
Är det ett impulsivt känsloutbrott, tack för någonting Jesus har gjort för henne?
Är det uttryck för hennes tillgivenhet, och omsorg också för det kroppsliga som andra så lätt glömmer bort. Som Jesus säger: ”I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen.”
Eller är det en symbolisk handling, en bekännelse. Tänkte hon på en vers ur Höga Visans kärlekssånger där det heter:
”När kungen ligger på sin bädd
sprider min nardus sin doft. ” (HöV 1:12)
Vill hon med nardussalvans hjälp säga att Jesus är konung ?

Och vilken reaktion det blir bland lärjungarskaran!
Förargade känslor ropar: ”Nej.”
Förnuftet, beräkningen ropar: ”Vilket slöseri!”

Nardusolja är en dyr, väldoftande olja. Den förvarades och såldes i små alabasterflaskor. På grund av oljans dyrbarhet hade flaskorna trånga halsar. Oljan skulle användas sparsamt doserad, droppvis. När kvinnan krossar den lilla flaskans hals låter hon oljan och dess väldoft flyta fritt.
När kvinnan i Betania krossade den lilla flaskan och hällde ut oljan, kan det inte vara annat än att hela huset fylldes av väldoften. Känner inte lärjungarna av den?

Detta blir en bild för Jesu våldsamma död.
Han krossas som alabasterflaskan:
Men evangeliets doft flyter obehindrat fram som följd:
Till judar och hedningar
Män och kvinnor
Fria och slavar
Barn och vuxna.
Mörka, ljusa,
de som passar in,
och de som inte gör det.
Världens hela hus fylls av evangeliets väldoft.
Känner inte lärjungarna av den?

Kvinnan vars namn inte nämns
Förkunnas med evangeliet
Och förkunnar genom sin gärning
Evangeliet för oss:
Guds överdåd, Guds överflödande nåd
Fritt flytande fram till alla,
utan gränser
Som oljan på Jesu huvud.
Varför ropar känslan,
Varför ropar beräkning och förnuft,
Varför ropar männen:
"Nej"?

Tisdag i stilla veckan.
Igen vandrar Jesus till templet. Gårdagens bråk tycks nästan vara glömt. Istället blir det långa diskussioner: om Jesu fullmakt, om skatt och uppståndelse,det viktigaste budet, tempel och allmosa, den sista tiden, kvinnopräster och homo ... ajnej; det var våra eviga dikussioner.
Det hela inramas av två fikonträd: det ena som Jesus förbannade på gårdagen: och det blev "förtorkat ändå från roten"(Mk 11:20).
Det andra grönskar i en av hans liknelser: "När kvisten blir mjuk och blade spricker ut, vet ni att sommare är nära.(Mk 13:28).
Vilket träd står portal kring våra dikussioner?

O Du
Knopp som brister,
Brister i jubel, skirgrönt jubel.
Sav som stiger, lovsångsord
Skrivna i mina öppna händer.
Händer, blick
Som lyfts som blad,
Utsträckta mot
Himmel blå.

O du
Blod, allvar och glädje, som värmer min kropp
Rött andande i ådrornas grenverk
Bär du himmelsfläkt genom mitt liv.

Så växer den nya människan.
Kött av kött, ben av mina ben,
Jord av jord, liv av ditt liv.
Systrar, bröder sammanbundna genom
Fridens gyllene band:
En strimma honung ur klippan.

O du
Träd, djupt rotat i marken
Grönskande mot himlens höga hus.
Vitt breder du dina grenar.
Du är en bön: ”Fader!”
Vinden susar svar i ditt löv.

Otakt

Som präst har man möjlighet att på ett väldigt konkret sätt följa med i kyrkoårets växlingar. Ändå kan jag ibland uppleva att man lever lite i otakt med kyrkoåret. När man under veckan fokuserar på föregående söndags teman i andakter och mässor jobbar man redan med inkommande söndags texter när man förbereder nästa predikan. Nu när vi firar stilla veckans firningsämnen, som till sin karaktär är stillsamma och sorgsna, är mina tankar redan på påsken och påsknattens predikan, som till sin karaktär ska vara hoppfull och sprudlande. Det är en utmaning att leva i det som är nu och inte i det som kommer snart.

Eftersom jag har haft så mycket nytta och glädje av att läsa eller lyssna till andras predikningar på nätet har jag valt att starta en blogg där jag både berättar om mina predikoförberedelser och publicerar mina predikningar. Alla idéer bjuder jag på. Om du vill följa med i mina förberedelser inför påsknatten är du välkommen att titta in på min blogg!

Glädje och sorg i ett paket

Det tog mig faktiskt ganska länge att förstå det här med påsken. Det var så jätteglatt när jag var liten. Det var bara att klä ut sig o leka påskhäxa. Vi brukade måla ägg och så åt vi dem sedan på söndagen. Någon av dagarna var det alltid dåligt väder, jag inbillar mig att det var långfredagen. Och en av dagarna var över de andra, då hade påskharen varit hos oss och gömt påskägg. Vi åt choklad så vi hade ont i magen. Det var en höjdare.

När jag nådde tonåren gick jag något tag i kyrkan och det var så fruktansvärt dystert. Det var så dystert och jag kände att det inte alls var nån glädje över hela påsken. Det var så paradoxalt, som liten var det ju bara skoj och roligt. Jag hade så ångest för den där stackars Jesus som måste hängas upp på ett kors. Precis sådär var det ju, tyckte jag som yngre, en enda oskyldig fick alltid straffet för alla andras dumhet.

I mitt unga lilla huvud fanns det inte riktigt utrymme för att förstå det här, glädje och sorg i en och samma fest. Det var enklare med julen, det var liksom hederlig glädje, en baby föddes. Chokladen, hararna och påskäggen gick bra ihop men sedan skulle den där korsfästa Jesus på något vis också rymmas med in i bilden. Jag hade verkligen svårt att förstå att det kunde finnas nån glädje alls i påsken då det varit så hemskt. Hur kunde man hitta på att fira när det ju var en så tragisk historia? Och varför hade det varit så glatt på påsken när jag var liten?

Men idag förstår jag att påsken faktiskt går igenom hela skalan av känslor, både barndomens glädje och ungdomens ångest hör hemma i påsken. Påsken börjar glatt. Sedan blir det ångest och smärta och lidelse så in i vassen. Och så blir det bra igen.

Nu vet jag att det är mer än okej att tillreda en härlig påskmiddag och njuta och att det är tillåtet att skratta också. Befriande.

Det finns två olika vägar hur man kan följa Stilla Veckan. I kyrkans handbok koncentrerar men sig på torsdagens och fredagens händelser: och börja måndagen i Stilla veckan med att meditera Jesus i Getsemane.
Eller så följer man händelserna i kronologisk ordning. Då började vi igår med palmsöndag och intåget i Jerusalem. Den dagen slutade med att Jesus, efter att ha tagit en liten tempeltur, återvänder "till Betanien med de tolv eftersom det redan var sent."
På nästa dagen, måndagen, återvänder han till templet för den berömda tempelrensningen. Som ibland skildras som ett raseriutbrott, att Jesus blev så arg över missbruket av Guds hus... Och säkert blev han det. Men "rensar" han templet av en stundens ingivelse - eller är det snarare en välöverlagd protestaktion, en teckenhandling? Han var ju i templet dagen före och "hade sett på allt."! Och sedan, tillbaka i Betanien hos Marta och Maria,diskuterade de kanske halva natten igenom vad man kunde göra?
Tempelrensningen kan handla om mycket.
Den handlar om kommunikation (bön) som blir omöjlig eftersom den instrumentaliserats. Istället för öppenhet styrs den av viljan till manipulation: Guds välvilja som kan köpas med ett offer eller två.
Den handlar om bön som drunknar i tempelmaskineriets väloljade sus.
Prästerna är uppriktigt indignerade över käppen i hjulet. (Vad skulle jag tycka och göra om någon nästa söndag skulle "härja" i gudstjänsten och förbjuda oss att ta upp kollekt, t ex?). Men Jesus stör inte för störandets skull. Han tycks använda uppmärksamheten för att framföra sitt budskap och "alla människor var överväldigade av hans undervisning."
På kvällen samlas de igen i Betanien.
(Citaten ur Markus 11)

Uppstått har Jesus, hurra, hurra!

Det är mycket roligt att få berätta om påskens budskap för små barn! Men det är minsann inte lätt. Ska man spela teater, använda sig av traditionell påskflanellograf, ordna påskvandring eller berätta fritt? I vår församling har vi prövat det mesta. Utmaningen handlar framför allt om att kunna anpassa berättelsen efter barnens ålder. Och det är en ofantligt skillnad mellan en 1-åring och en 8-åring!

I år bjuder vi på påskkonsert. Eller en slags påskberättelse med mycket musikinslag där vi både sjunger för barnen och med barnen. Hela berättelsen illustreras med bilder. Vi har valt att göra två versioner av konserten. En för dagisbarn och en för åk 1-3. Och eftersom barnens respons är så spontan och omedelbar improviserar vi när det behövs.

Att ha musik med i påskberättelsen ger något alldeles extra. Även om alla barn inte förstår själva påskberättelsen så känner de stämningarna i musiken. När Jesus rider in i Jerusalem sjunger barnen glatt hosianna. När översteprästen Kajfas sjunger sin sång går melodin i moll. Och när lärjungen Johannes är ledsen vid korset går det rysningar i kroppen. Men rysningarna försvinner genast som kvinnorna kommer till graven med blommor och när hela konserten slutar blir det hejdundrande glädje då barnen stämmer in i sången: "Uppstått har Jesus, hurra, hurra! Han lever, han lever, han lever än!..."

Dagens roligaste kommentar var barnet som hittade julgubben med i påskberättelsen. Titta bara på bilden!

Den färggranna påsken

Jag stod ute på gården med min yngsta son. Det var sådär typiskt påskväder, regnade något obestämt. Om det var snö eller vatten spelar ingen roll. Så fort plasket föll till marken var det borta. På gården stötte jag på en granne. Hon hör till de där damerna som alltid stanna för att tala. Eller åtminstone för att hälsa. Hon tittade på min pojke som gick omkring i en gul och svartrandig mössa.

- Han har en så fin påskfärgad mössa, sade hon.

- Ja, sade jag. Det hade jag inte tänkt på.

Sanningen är faktiskt den att det här med färger hade jag inte tänkt på. Varför är det meningen att man ska gå omkring i en gul och svartrandig mössa såhär inför påsken? Vem är det som bestämmer att det ska vara granna gula kycklingar eller illgröna små harar? Varför ska det vara kvistar prydda med färggranna fjädrar?

Jag medger, jag är otroligt dåligt påläst. Varför ska vi alla falla för knallgult och illgrönt just den här tiden på året? Beror det på att våren snart är här, att vi ska förbereda oss för färgerna igen? Har de här alla färgerna något att göra med det kristna budskapet? Eller var det eventuellt häxorna som förde med sig de här granna färgerna?

Påsken är i alla fall fylld av färger och det må nu bero på vad som helst. När man går i kyrkan på påsken kan man ju till exempel lägga märke till att altaret är klätt i olika färger de olika dagarna. Den färgsymboliken kan man ju koncentrera sig på om man annars inte gillar det där med knallfärgat i olika nyanser.

Själv tycker jag ju inte det är något större fel på färger. Just de färgerna som är aktuella kring påsken, knallgul och -grön, föredrar jag kanske ändå ute i naturen. Ja, hellre än i mitt hem. Tussilago och mössöronen i björken är fantastiska och hoppingivande. Samtidigt tycker jag nog att kycklingar i grönt och gult tillverkade av små små tassar är mycket charmiga och på sitt sätt också väldigt hoppingivande.

Påskförberedelser

Förr var det mest bara lite pasha jag lagade. Men sen fick jag barn och då blev det plötsligt viktigt att föra traditioner vidare. Och vilka traditioner? Hemma, då jag var liten, målade vi ägg. Så det förstås. Påskgräs, det ska man ju så, mindes jag plötsligt. I år har barnen gjort det själva, på församlingens påskpysseldag. Det växer så jag får klippa det nästan dagligen. Och så surrade barnen fast lite färggranna fjädrar i en kvist. Den står framme därhemma. Själv lagade jag det tiffanyaktiga papperspåskägget.

Men annat då? Det där om att trappa ner och förenkla livet som Hilkka skriver om. Jag inledde en fasta. Ingen juicefasta, det hinner inte en småbarnsmamma med. Utan jag lämnade bort socker och te. Teet närmast för att det blivit en dålig ovana på jobbet att hela tiden gå och sätta på tevatten. Sockret för att jag tycker jag mår bättre utan. Och också som en tanke på dem som har de sämre ställt här i världen. Ganska bra har det gått, någon chokladbit har nog slunkit ner någon dag då jag känt mig trött. Fastan tar slut först på söndagen, men nu känner jag inte längre något sug efter sötsaker.

Palmsöndag.
På sätt och vis en glad dag.
Glädje bland folket som hyllar Jesus: Hosianna!
Palmkvistar och mantlar.
Och barnen som har roligt i templet. Hosianna!
Men skuggan från Långfredagen kastas redan över denna dag.
Sett ur vårt perspektiv åtminstone.
Fanns det alternativ?
Många, de flesta, alla? kunde aldrig ana hur denna vecka skulle sluta.
Jesus då?
Visst kände han sin väg. Och visst har han väl funderat på alternativ: "Fader, om det är möjligt...".
Palmsöndag.
Nu ändrar fastan karaktär. Det är inte mera ett stilla betraktande bara.
Nu händer det saker och ting. (Fast allt för litet kanske enligt Judas.)
Varje dag. Varje dag kan vi gå i kyrkan.
Följa med det ... ja, oundvikliga? Den gudomliga tragdin? En annan Ödipus som på flykt bort från sitt öde springer det rakt in i den öppna kniven?
Men nej. Så tror jag inte. Det här är ingen grekisk tragedi. Ingen Gud som leker med mänskan som katten med musen innan det oundvikliga. Varje steg andas frihet. (Och tvivel; medveten om att mänskan, som fri, kan välja fel, väja undan, svika det hon tror på.)
Därför är palmsöndag glad: Portar öppnas.

Din ankomst
här och vem
och hosianna
mantlar
kvistar
damm
himmel
uråldrig och blå.

Din lära:
mild, ok,
och makt
som barnalek.

Ditt mod:
sakta.
en åsna
är din höga häst.

Stilla veckans aktläsningar och skärtorsdagens nattvardsgång tycker jag mycket om. Texterna som berättar om de dramatiska händelserna kring Jesus berör mig.
I min församling brukar vi på skärtorsdagens mässa ställa ett Kristus-ljus i koret med tolv apostlaljus runt omkring det. Efter nattvarden, innan tacksägelsebönen, säger liturgen ”Judas, som förrådde Jesus, gick ut i natten mitt under måltiden. Vi släcker nu Judas’ ljus”. Sen släcks också de andra apostlaljusen. Alla övergav Jesus i prövningens ögonblick.

På långfredagen släcks slutligen Kristus-ljuset. Slutar allt i ett mörker? Påskdagen med ropet ”Kristus är uppstånden” trotsar mörkret.
Stilla veckan fram till påskdagen speglar på ett rikt sätt hela människolivet.
Jag som människa är svag och utsatt, men det kristna hoppet är starkt.

Tor-Erik Store
Vasa

funderingar en fredagkväll

På onsdagen satt jag med min syster och drack kaffe på balkongen i ett alldeles underbart vårväder, men idag var det igen dags att ta fram vinterkläderna. Våren är min absoluta favoritårstid, man blir ju på så gott humör av att se hur solen skiner och snön smälter! Sedan då det kommer sådana dagar då det snöar, slaskar och blåser så känns det nästan som om man bara ville sova bort hela dagen.

Idag har jag haft en riktigt typisk fredag. Stigit upp tidigt i morse för att hinna till skolan och göra ett skolarbete. Efter det skyndat vidare till cafet där jag jobbar. Att jobba är en skön omväxling till studierna. Ibland kan det bli lite stressigt men för det mesta är det bara roligt! Efter jobbet träffade jag några kompisar. När jag kom hem insåg jag att jag borde städa. Hmm, inte så lockande.

Innan jag gick till cafet funderade jag en stund om jag borde köpa påskgräs för att få lite påskstämning här i min lägenhet. Jag kom ändå ganska snabbt fram till att det knappast lönar sig eftersom jag skall fara hem till Sibbo på tisdagen. Jag tror inte påskgräset hinner växa sådär jätte mycket före det. Nu får jag istället hoppas på att mamma har odlat påskgräs där hemma, för det brukar hon ibland göra :)

"O Du
klippa som brast för mig
och källa med levande vatten.
Djup är min brunn
mitt hjärtas brunn
och hög
förnuftets brännande middagssol.
Varifrån tar du då det levande vattnet?
Har du nånting att hämta upp det med?"

Nån kyrka någonstans...

B: (kommer längs mittgången, sopande med en sopborste)

A: Hej. Vem är du?

B: Åh. Hej. Jag är en ängel.

A: (tittar granskande på B) Du ser inte alls ut som en ängel.

B: Ja, haha. Jo. Jo, det finns en massa olika sorters änglar.

A: Ska inte du ha vingar och en sån där vit dräkt...

B: ...och sitta på molnen och dingla med benen?

A: Exakt.

B: Jonej. Ni mänskor har ofta en sån snäv och glansig och uppochnervänd bild av änglar och allt som hör himlen till. Faktum är att de flesta av oss jobbar här på jorden och ser ut lite som vem som helst.

A: Så du ÄR en ängel.

B: Hjo. En sopängel.

A: Dopängel? Hör du, då har du nog hamnat fel, här är just nu inget dop på gångs, vi skall snart fira gudstjänst.

B: Inte ”D”opängel. ”Sss”opängel.

A: Sop...? Hjälper du vaktmästaren här med städningen?

B: Nej, nej hon sköter nog själv sitt jobb. Nej, jag sysslar med det osynliga.

A: Osynliga?

B: Nåja, sådana där inre saker. Sånt som folk hämtar med sig hit till kyrkan i sitt inre.

A: Nu förstår jag inte.

B: Nå, som dethär till exempel (böjer sig ner, tar upp något osynligt med handen.)

A: Vad är det då?

B: Brustet hjärta. Han har just gjort slut med henne för annans skull. Stackarn.
Och här: ett knäckt självförtroende. Hände för länge sedan i jumppatimmen. Och här: oj vilket trassel av obesvarade livsfrågor! Vem ska reda ut det här?
Och där: en respekt som har gått sönder.
Si du, de kommer hit allihopa och med sig har de alla sina mindre eller större bekymmer för utseende, pengar, vitsord, karriär, hälsa - och allt som har gått sönder och blivit trasigt i själen…

A: Jag förstår, och du sopar ihop det så att det inte blir så skräpigt i mittgången och slänger alltihopa i soptunnan.

B: (skrattar) Nej, nej. Hör du, med inre och himmelska saker måste man ofta tänka tvärtom än man brukar göra.

A: Men vad gör du då med alla dessa spruckna och knäckta och trasiga själating?

B: Jag samlar ihop och sorterar...

A: Samlar och sorterar...?

B: ...och sedan för jag allt dit.

A: Vart?

B: (pekar) Dit - till korset.

A: Korset?

B: Nåja, du vet: Gud är ju den stora återvinnaren. Det är en hjärtasak för honom: Allt är värdefullt, ingenting skall gå förlorat. Därför bär jag det till korset. Där tar Gud hand om allt det trasiga i världen.

A: Och...

B: Och gör något nytt och vackert av det. Småningom. Hållbart.

A: Det är ju ...ganska fantastiskt!

B: Gudomligt liksom. Bara Chefen kan komma på sånt.

A: Jaha. Kan vi då hjälpa dig på något vis?

B: Hjälpa? Nå - ni sku kunna hjälpa lyfta.

A: Lyfta?

B: Nå, lyfta fram.

A: Lyfta fram?

B: Aj, ursäkta! Himmelsjargong. ”Lyfta fram” betyder: be. Be för allt det som ska helas och återvinnas. Be för allt.

A: Det kan vi väl göra det. Nå. Jag måste fortsätta här med att förbera gudstjänsten. Lycka till med ditt jobb.

B: Tack. Lycka till med ditt. Hejdå.

A: Hejdå.

Varför är påsk inte lika pop som jul?
Fel årstid? Ingenting mysigt som ljus i adventsmörker och pepparkaksdoft? Men nog är ju vårens trevande och det växande ljuset också väldigt laddat. Fast: man dras ju mera ut i naturen och inte till någon kyrksal. (Gå i frid i vårsolen! Kyrktaken finns kvar när det börjar regna.)
Eller kan vi helt enkelt relatera lättare till det här med födsel och ett litet barn? För det har vi alla varit med om själva. Men det där med död? Och övervinnandet av döden?! Men samtidigt leverar ju naturen den mest fantastiska predikan om livets återkomst.
Men påsk är en paradox.
Och går därför inte att hantera.
Att leva med och utav påskens och den kristna trons paradox är som prästens lilla kråka.
Prästens lilla kråka åker nödvändigtvis i det ena eller andra diket. Tappar bort det mänskliga eller det gudomliga, eller påskens glädje eller dödens och syndens allvar eller förnuftet eller trons berusade hänförelse.
Det enda som hjälper: att kravla upp sig igen. Ta sikte på nytt för näste dikesresan.
Det är väl det som på kyrkiska heter askes.


Hem (Joh 10)

Stjärnason
kom in.
Din hud som träd.
Bärnsten ditt hjärta,
honungslent och lätt.

Mänskoson!
Du står i dörren.
Stum, berör,
Försvinner
som en dröm
du drömmer.

”Jag är grinden.”
Jag är rymden.

Härtat är ett hem.
Hemmet hjärtat.

Gudason!
Träd in.
I smärta
och välsignelse
I längtan,
salt
och bröd och vin .

Jag är din
och du är min.
Hjärtat ett hem

Påsk i antågande.
Den största högtiden.
Och den som är svårast att greppa.
På ett sätt.
Men när jag såg smältvattnet rinna och glittra i solen idag, när jag hörde dess porlande, och ett ensamt fågelkvitter i ett träd, när jag kände den ännu svala och fräscha luften, solen som lyste på snön och värmde min kind:
då anade jag nog något av den glädje vi försöker ringa in genom vårt påskfirande. (Stackars de som bor på andra halvan klotet. Fira jul i sommarhetta och påsk på hösten. Fast riktigt höst har de väl inte heller. Hur gör de?)
Men här sätter snart naturens färgfest (mest i grönt och lite tussilagogult, till en början) och kyrkoårets högdramatik under stilla veckan igång med grönskande kvistar på björkar och i palmsöndagskyrkor.
Det är bara att låta sig sakta ryckas med!

Skrev mitt eget lilla
"AGUAS DE MARÇO"
efter en sång av A C Jobim.
(kolla: http://www.youtube.com/watch?v=xRqI5R6L7ow. "É a promessa de vida no teu coração.")

Ett berg, ett fält,
en väg, en gud,
min svarta hud,
som kedars tält,
en sten, ett land,
en stjärna, sand,
en herde, får
ett barn, en tår.
En dag, en natt
och barnets skratt.
En natt, en dag,
den svage stark.
Den starke svag,
en sten, en grav,
en natt, ett ljus.
Ett gudadån,
ett sakta sus,
en kärlek
hav..


P.S. för en engelsk översättning av Jobims fina låt se http://www.brazzil.com/p08sep01.htm