Nu är det påsk. Och dramat s a s fortsätter - åtminstone i kyrkans liturgi. (Fast många packar väl bort påsken nu. Lite synd. För dem.)
Har tiden före påsksöndag handlat om Jesu väg - så är det under de nu följande söndagarna vår väg med Jesus som står i brännpunkten:

1:a söndagen efter påsk: Quasimodogeniti (”Som nyfödda”):
Som nyfödda ännu behöver lära sig mycket om livet, är vi lite yrvakna och nyfödda inför det stora budskapet.
2:a söndagen efter påsk: Misericordia domini (”Guds kärlek”).
Men mamma tar hand om oss.

De följande söndagarna beskriver vår reaktion på det glada budskapet:
3:e söndagen: Jubilate (hyllning)
4:e söndagen: Cantate (sång)
5:e söndagen: Rogate (bön)
Men sedan, efter symboliska 40 dagar (som spegelbild av fastetidens 40 dagar) händer det igen någonting som förändrar vår situation:
Kristi himmelfärd. Jesus försvinner.
Den 6:e söndagen, Exaudi ( ”Hör, Herre, när jag ropar. Visa mig nåd och svarar mig.”) har därför igen allvarligare karaktär: Vad skall hända nu? Var det slutet på det roliga?
Och så följer pingst, där hjärtat hittar svar:
Tröstaren, Guds Heliga Ande, tar boning i oss.

Glad påsktid.
Tack och hejdå :)