När jag bodde i Canada för drygt tio år sedan lärde jag känna ett tvillingpar. Kanske hette de Tim och Sean? De var i 30-års åldern och aktiva i samma församling som jag. Tim studerade teologi och Sean körde skolbuss. Ni vet, en sån där gul som man ser på TV.I Canada gick nästan alla till kyrkan på söndag. I vår kyrka firade ca 1000 människor gudstjänst varje söndag. På påsken rymdes inte alla in utan en del satt i gymnastiksalen och följde gudstjänsten via storbildsskärm. Till kyrkan kom man i kostym och klänning. Alla var uppklädda och de stökiga barnen hade egen gudstjänst.
Sean kom alltid tidigt till kyrkan och var klädd i klanderfri svart eller mörkblå kostym. Glasögonen var nytvättade och splipsen var av den diskreta sorten. Tim däremot kom tidigast en halv timme efter att gudstjänsten börjat. Och man kunde inte missa honom i kostymhavet där han kom intraskande i vit t-skjorta, ljusblå jeans och ryggsäck.
Sean gjorde allt för att leva ett syndfritt och gudfruktigt liv. För att uppnå detta hade han satt upp regler för sig själv. Och en av dessa innebar att han aldrig log. Aldrig. Tim däremot gillade att berätta roliga historier och skrattade ofta och hjärtligt. Tillsammans med honom diskuterade jag teologi och tro till sent in på natten.
Sean kom aldrig längre än till långfredagen medan Tim levde befriad med påskdagens glädje i anden.
